*Inte med - men inte glömda*

Sjöängens Teddy
e.Amigo u.Askö Tanne
var min andra shettis. En svartskäck, 99 cm hög. Köpte honom som 4åring, då var han endast körd. På den tiden hade jag en liten ryttare som heter Sofi som efter 3 TRE veckor red ett godkänt LCprogram. Inte illa. Det var sån han var, ställde upp på allt, med samma energi och glädje. Jag deltog i lagserien i körning med honom, som bäst blev vi 6:a (individuellt) i dressyr vid en tävling i Kalmar. Slog halvblod på löpande band. Rätt härlig känsla....
Ett fel på luftstrupen ändade hans karriär. Under 2 års tid lät han konstig i halsen vid ansträngning, men så fort han fick vila gick det över. Till slut tog jag ut veterinär som konstaterade att hans luftsrupe var helt platt. ca 10% återstod av utrymmet. Fick själv se det via "kamera". Till slut blev det helt ohållbart, han lät bara av att gå i hagen, så han avlivades våren 05.

Teddy och Vanilla på vagnsparad i Vallaskogen

Vanilla
var en liten söt barbiehäst som jag köpte av Cattis på Ekskogens Stuteri. Hon var av den originella färgen isabellskäck. Söt, vänlig och med på allt. Hon fölade här en gång, fick en hingst e Olivehults Ghost. Han blev helsvart.
När Teddy fick sitt i halsen tänkte jag att det ska man väl aldrig mer behöva uppleva, men det var precis vad jag fick det. Samma konstiga halsljud, och då visste jag ju vad klockan var slagen. Veterinären (samma som undersökte Teddy) sa att en hästägare kan inte drabbas två gånger för det är en så ovanlig åkomma,men det var just det som drabbade mina hästar. Så även Vanilla fick avlivas.

Josefin,Vanilla & Goliath i Globen
 

Alva
e Allgunnens Micko uAlma e Almnäs Ra
Alva är en stor shettis, 105 cm, som jag köpte 99 osedd. Hon var ganska ohanterad när hon kom hit, och ganska svår att få kontakt med. Otaliga gånger fick jag åka hem från jobbet för att fånga Alva i hagen när Bosse inte kunde ta henne. Jag körde in henne, och hon var en dröm att köra, lydig, lätt att gå i rätt form, och arbetsvillig. MEN första gången jag körde med baksele blev hästen galen, sparkade och slog och skenade. Vi var på träning i ridhus, och tre-fyra personer kastade sig på henne och hjälpte mig att får stopp på det hela. Då är det tur att man "bara"har en shettis!
Jag tänkte att "nu går det inte att köra henne mer", men dagen därpå spände jag för och körde -utan baksele, och det gick hur fint som helst.
MEN - det blev ju inte lika avspänt att köra efter det där, och vill man tävla måste man  ha baksele, så efter mycket funderingar frågade jag Anita Jonsson på Skogslotten om hon ville låna Alva, och det ville hon. Hennes flicka Johanna hade tävlat galopp med henne några ggr, bl a på Globen, så visst var Alva välkommen dit! Jag tänkte att hon är nog snart tillbaka här igen, och varje gång telefon ringde trodde jag att NU har dom fått nog, men nej.
Alva hittade sin plats i livet som lektionsponny. Efter att ha lånat henne i 2 år bytte Anita och jag och jag fick hennes Lukas, en svartskäck.
Alva är kvar än på Skogslotten, och jag hör barn som rider där och har Alva som favorit för hon är pigg och glad och gör sitt bästa -oftast.

Alva & Kitty 2005

Tvetas Marimba
e.Tuldre u Maggie

Tvetas Marimba köpte vi 99, då var hon 14 år. Hon var en fjording av det tyngre slaget, och hos oss blev hon ÄNNU tyngre! Lättfödd var bara förnamnet på denna dam. På tal om förnamn, så fick hon heta Fjorda, eller Fjolla till vardags.
Men så snäll. Köra eller rida, snäll och lydig i alla sammanhang. Enda "problemet" var att hon var väldigt tuff mot andra hästar. Första dagen hon gick ihop med Fritte, dängde hon till honom med bakhovarna på hans hals/nacke, så jag tror att han fick en hjärnskakning!
Hos oss fick hon ett föl, Nisse, som nu bor hos en farbror i Regna i norra Östergötland. Han var Den snällaste bland snälla! Med på allt, lättlärd.
Fjorda fick fång, fyra år i rad, och sista gången, 2007, var hon 22 år, och vi försökte med medicin, men hon svarade inte på behandlingen och då bestämde vi oss för att låta henne sluta sina dagar. Hon hade så ont i sina hovar, och blev håglös och trött sista tiden. Hon kände sig nog färdig med livet.

                                                                                         Teddy och Marimba

Teddy af Jäboruder

När min första Teddy hade dött hade jag bara en sak i huvudet: jag måste ha en ny Teddy!!! Det gick ju naturligtvis inte, men jag hittade i alla fall denna lilla pärla hos Ann Pagmar. Och det var just precis vad han var; liten. Liten och väldigt söt. Pigg och glad, och en jäkel på att hoppa! Vi hade med honom på Norf några gånger på löshoppning och han bara taxerade och hoppade, hur lätt som helst.
Men det var ingen hoppshettis jag behövde, utan en rejäl körshettis. Till min stora sorg blev inte Teddy så rejäl som jag velat. Mankhöjden stannade på drygt 90 cm, och han var liten och nätt i typen också. Så efter mycket funderande bor Teddy nu hos vänner som fick köpa honom för en symbolisk summa.

Fabiola
Fabiola köpte vi sommaren 05. Hon bodde då på gården där Piggelin var inhyrd. Vi blev erbjudna att köpa Fabiola, men var inte så värst intresserade, förrän jag av en händelse kom på att hon var Nicklas mormor!! Hon hade ett brokigt förflutet, två år bodde hon på en vikingaby i Nynäshamn tillsammans med en islänning, som någon sorts "kuliss".
Fabiola var en energisk häst, gav järnet i körning och ridning, men samtidigt lydig, så hon var jätterolig att köra.
Vi försökte få henne dräktig ett par ggr, med Wessel och Fireball, men det lyckades inte. Tyvärr. Det var vår förhoppning att få ett föl efter henne med hennes framåtanda och milda temperament.
Hon visades två gånger med 39 p båda gångerna. Hon var väldigt rörlig in i det sista. Hon avlivades i Kolmårdens Djurpark en underbar solig dag i mars, och tomrummet är stort efter denna lilla häst.

Tulla
1988

Våran sista (?) ardenner Tulla köpte vi när hon var 6 år. Hon stod i Dingle, och vi var där och tittade en kall vinterdag och hämtade sedan hem en ytterligare en kall vinterdag, med halka och snö. Vilken bilfärd!! Men hem kom vi.
Första gången vi körde henne spände vi henne för släden. Hon gick så fint, men när vi körde över en snövall vippade släden, Tullan tog ett språng framåt, Bosse och jag ramlade ur, Tullan tog ett par språng till, men stannade och tittade sig bakåt som för att säga: Skulle ni gå av här?
Vi var med på Gärdet i Stockholm, och ställde ut henne, och körde turister, på Jubileumsutställningen 1998. DET var kul!!!
Hon fick 3 föl här, Botvid eBotjack, Max eRoban och ett stoföl e Macarol som dog efter födseln.
Vi lånade ut henne till våra vänner i Strängnäs, och nu är hon kvar hos dom på "heltid".

Lotten
2005
Torps Gusten- Ribo Molbjerg

Mer om Lotten på hennes egen sida >>

Dalsgårds Biggles ("Nicklas")
Mer om Nicklas på hans egen sida >>