Peggy

Det här är berättelsen om vår collie Peggy.
Hennes riktiga hundnamn var Breezdon Just Wait.
Vi fick henne från Kennel Ullhamra där våra två tidigare collies var födda.

Vårat första möte med Peggy skedde när Peggy var ca 1 år. Vi hade fått en förfrågan om vi ville ta över Peggy, och tänkte att titta kan man ju alltid.
Vi blev totalt utskällda!!!
Peggy var så arg!!
Ulla Kvist, dåvarande ägaren, blev helt bestört och sa att hon aldrig burit sig åt så!
Vi blev lite fundersamma, ta hem en hund som så tydligt visade vad hon tyckte om oss!
Men efter någon vecka kom hon i alla fall hem till oss. En ganska liten, glad och uppkäftig collietik!! Hon blev Bosses speciella vän. Om vi höjde rösten åt varandra (Bosse och jag alltså) gick Peggy alltid och satte sig vid Bosses sida.
Och jag som trodde tjejer skulle hålla ihop!

Den här berättelsen skrev jag i sorg och saknad efter att Peggy dött. Jag skickade in den till en tidning, Hundliv, och fick första pris. Det var en klen tröst.

Bilderna här i berättelsen har jag lånat från Kennen Ullhamras sida. Peggy hade vi före digitalkamerans tid.

Måndag

Står längst ner i trädgården och bryter kvistar till getterna när jag hör Peggy skrika hjärtskärande. Jag antar att hon satt sin långa collienos mot hästarnas elstaket, och jag skyndar hem för att trösta. Men på gårdsplanen ser jag grannen åka iväg medan Peggy pipande hoppar på tre ben, håller upp ett bakben.
-Han körde på Peggy! Körde upp med framhjulet på henne när hon låg på gården, säger husse.
Herregud! Hur har det gått? Peggy linkar in, gnäller, men jag får dra i benet framåt och bakåt utan att hon protesterar. Det kanske inte är så farligt?
Men jag måste ju förståss ringa veterinär,och om en timme ska jag vara på jobbet.
Ringer en veterinär, ringer närmaste djursjukhus, ringer två veterinärer till: akuttid? Nej glöm det! När jag frågar hur man gör med en skadad hund svarar men på ett ställe att det bästa är att avtala tid med sin ordinarie veterinär. Avtala tid? Men hur planerar man en akutskada?
På Valla Djursjukhus får jag till slut en tid dagen efter, de säger att om Peggy blir sämre under natten ska vi komma in. Men tack o lov verkar Peggy bli bättre. Hon får en halv Ipren innan jag cyklar till jobbet, kommer försent förståss, men jobbarkompisarna är snälla och förstående när jag berättar om Peggy.
Ringer hem, hon verkar inte bli sämre.

Tisdag
Jobbar förmiddag. Ringer hem. Jodå, Peggy gick ner på gärdet och gjorde ifrån sig säger husse, och hon stödde till och med lite på benet. Kanske kan vi avbeställa sjukhustiden? Nej, det är nog bäst att kolla upp henne. Ringer hem igen. Husse försäkrar, nej, hon är inte sämre, men han tycker att vi ska åka till veterinären.
Väl framme vägrar Peggy gå på det klinkerklädda golvet. Lägger sig som en padda med bakbenen rätt ut. Piper inte, men när veterinären klämmer på henne har hon ont. Mår nog inte så bra.
Blir lämnade en stund i ett behandlingsrum, och jag säjer till husse; bara vi inte behöver lämna henne på sjukhuset, hon är ju inte van att vara borta. Hemma är hon en tiger, men blir ängslig på främmande platser.
En jätterar flicka tar tempen på Peggy. Kallar Peggy för Tofflan!
Veterinären vill ge Peggy lugnande och röntga henne, vilket tar en timme ungefär, så husse och jag åker till Valla friluftsområde och äter varsin glass. Den smakar papper. Tankarna mal i huvudet; är hon riktigt dålig? Är benet brutet? Vad kommer det att kosta? Försäkringen är väl betald?
Tillbaka igen. Vi får se en hemsk bild med ett trasigt höftben,och veterinären säger att det ser ut att vara en stor skada, men kirurgen tycker det ser operabelt ut, fast dyrt kommer det att bli 20 till 25000 kronor... Jag frågar om alternativet är avlivning, och svaret får oss att bestämma oss genast. Operera, ge henne en chans!
Vi åker hem i vår tomma bil, hem till ett tyst hus. Om det bara kan bli onsdag så jag kan ringa och höra hur hon mår!

Onsdag
Ringer kl 11 och får vänta i telefonen till kvart i tolv. Hur mår hon? Är hon ledsen?
-Hon är inte opererad än, får smärtstillande och dropp, blir svaret.Veterinären ringer dig när operationen är klar. Tack.
Åker till stan, står i kön på Claes Olsson när telefonen surrar i fickan.
-Jo nu är Peggy opererad, och det gick bra, men hon är mycket skadad. Bäckenet är i tre delar, och höftkulan helt trasig. Jag har opererat henne hela förmiddagen, säger veterinären.
Jag tackar, tackar för operationen, tackar för att han ringt och att han har lagt ner hela sin kunskap på Peggy. Tack tack! Måtte hon nu bli bra. Men hur ska hon lära sig gå igen? Och när kan hon jaga kajorna och valla traktorn igen? Det vågar jag inte fråga, vågar bara tacka, och när jag avslutar samtalet vet jag knappt vad han har sagt. Men operationen gick bra. DET hörde jag.

Torsdag
Ringer igen på telefontiden. Peggy är lite i dvala av smärtstillande och hon är tagen efter operationen. Diskuterar med den vänliga människan om jag ska hälsa på Peggy, men kommer fram till att vänta. Får veta att även hennes bakknä är svårt skadat och hon ska genomgå en operation till, troligtvis på lördag, eller början på nästa vecka.
Va! Ska hon inte få komma hem till helgen?
Men på söndag ska jag hälsa på.

Fredag
Sista jobbardagen, ska jobba eftermiddag, sedan fyra veckors semester. Blir bra nu när Peggy ska gåtränas och och behöver hjälp och sällskap. Ringer på telefontiden. Peggy är dålig! Vetrinären hade tänkt operera på förmiddagen, men skjutit på det. Hon har vätska i buken och allmäntillståndet är dåligt.
Kastar mig på cykeln och får tag på husse på en traktor. Vad gör vi? Jag måste ju jobba, och det är bara att vänta, ska ringa igen på eftermiddagen.
Hett och kvavt på jobbet, blir inte bättre av en gnagande oro som surrar i maggropen. Ringer igen vid tretiden. Hon som svarar ska gå och höra efter hur Peggy mår, men kommer tillbaka, skrattar och frågar lite förläget vilken hund det gällde, hon har glömt hennes namn. PEGGY vill jag skrika, det är PEGGY fattar du väl som är det viktigaste just nu!! Men jag upprepar bara lugnt Peggys namn, och hon försvinner igen och kommer tillbaka med det föga lugnande beskedet att Peggy mår likadant och "vi ringer dig när det blir någon förbättring". Tack, tack. Hur mycket har jag tackat dem de här dagarna egentligen?
Tio minuter över sju surrar telefonen i min ficka. Jag står inne hos Holger för att hjälpa honom att duscha. Ser på displayen, Linköpingsnummer. Nu är nog Peggy opererad!
-Hallå, det är Marie.
-Det här är veterinär Julinder, det gäller Peggy.
-Ja säger jag, och det blir tyst i luren. Fruktansvärt tyst.
-Vad är det med Peggy? Jag går ut i korridoren, lutar mig mot väggen, kan inte stå. Jag förstår.
-Hon avled här för en stund sedan.
-Åh herregud! Inte är hon död!
Jag får en beskrivning av hennes problem, troligen tarmvred, eller någon inre blödning, hon var ju svårt skadad, men operationen gick bra. Jovisst operationen lyckades, men patienten dog. Veterinären säger att hon fått all tänkbar vård,en människa kunde inte ha fått bättre vård. Och han säger att jag ska vara glad att jag gett henne alla chanser hon kunde få.
Glad! Men var är min hund då?
-Vi vill ta hem henne, säger jag och vi kommer överens om att vi hämtar henne nästa dag.
Går in till Holger igen. Han är nästan blind och hör i stort sett ingenting, så jag säger inget till honom, bara hjälper honom av med kläderna och börjar duscha honom, med tårarna strömmande nerför mina kinder. Peggy är död! Hur kan något fungera mer? Hur kan det fortfarande komma varmvatten ur kranen? Varför ramlar inte taket ner? Varför stannar inte tiden?
Hon är ju död.
Holger kikar lite på mig i ögonvrån, han märker att något är galet, han är helt klar i huvudet, men jag orkar inte förklara. Kan inte skrika i hans öra att min hund är död. Låtsas bara att allt är som vanligt och vinkar godnatt.
Ringer husse. Har ingen röst, jag säger bara:
-Det är Peggy.
-Är hon död?
Kan inte svara, han förstår.
Cyklar hem, husse står på gården som han brukar göra när jag är på väg hem, men vad är fel? Det finns  ingen Peggy! Hon ska komma och möta mig, med sin lilla runda kropp i en båge och låtsasnafsa i byxbenet. Husse är ledsen. Peggy är hans bästis. Nej, måste säga VAR hans bästis, hon finns inte mer.
Hon finns inte mer!!!

Lördag
Efter en veckas värmebölja sörjer landskapet med oss. Vi åker till Linköping i regn, ser knappt genom vindrutan för regnet, ser knappt för tårarna.
Kommer in i väntrummet. Där står en kvinna med en hund insvept i ett lakan och hon gråter. Är alla hundar döda här? Klumpen i min hals är så stor att jag tror jag kvävs. Flickan som var så rar i tisdags och kallade Peggy för Tofflan, tar emot oss.
Hon tar filten vi haft med oss, och säger att hon ska hämta Peggy.
Hon kommer tillbaka och ber oss köra runt huset och där möter hon oss med med Peggy insvept i filten, på en bårvagn. Vi lyfter in henne i bilen. Jag ser en skymt av hennes svans.Husse får köra hem, jag ser inte vägen.
Vi gräver Peggys grav under ett äppelträd i trädgården. Vi gräver och gråter. Vi pratar om tokigheter Peggy gjort, och skrattar i vår förtvivlan.
Jag går till bilen. Öppnar filten. Genom tårar ser jag min Peggy. Hur mycket hinner en människa tänka på ett par sekunder?Det här är ju inte Peggy! De har gjort ett fruktansvärt misstag och lämnat ut fel hund! Peggy är kvar på sjukhuset och lever!
Men så ser jag de vita håren på hennes nos där katten klöste henne. Jag ser hennes vita sockor på frambenen och den mikroskopiska lyckokänslan försvinner.
Det är våran Peggy. Det har kommit lite blod på filten från hennes nos. Jag stryker med handen över hennes öron.
Visst är det Peggy, visst fan är det Peggy!!!
Vi lägger henne i graven, husse gråter hejdlöst, mina tårar är slut. Jag öser igen graven. Bit för bit av Peggy försvinner under jorden.
Men hon är i alla fall hemma hos oss.

Det går några dagar. Sorgen ligger över oss som en kall våt filt som vi inte kan ta av oss. Ibland känns det som om jag inte vill ta av den. Jag vill vara ledsen och försvinna. Jag vill bara låta tiden gå, så sorgen ska försvinna. Husse och jag sörjer på olika vis. Han berättar för alla om det hemska som hänt, men jag kan inte. Om jag inte pratar om problemet så finns det inte. Problem? Peggy är väl inget problem. Hon är, var, vår hund! Vi anklagar varandra och oss själva för den ofattbara olyckan.
I de sju år Peggy varit hos oss har hon klarat sig undan traktorer, bilar, skördetröskor, gödselspridare men så blir hon påkörd och och dödligt skadad på sin egen gårdsplan! Vår granne som är en verkligt god vän, mår naturligtvis också dåligt.
Några vänner tar oss med på en dagsutflykt till Visingsö. Jag vill inte. Men det blir en underbar dag. Vi åker remmalag. I en trädgård på Visingsö ser jag åtta små valpar tulta omkring. Jag blir så glad att tårarna kommer.
Det finns hundar som lever! Det finns nytt liv trots att våran hund är död.

De glada valparna dröjer sig kvar på närhinnan, jag blir glad av att tänka på dom. Inte så att vi ska hasta iväg och köpa ny hund. Nej, men tanken på valpar och ny hund gör mig lugn. Men någon ersättare för Peggy blir det inte. En sådan hund finns inte. Det blir en ny hund, rätt och slätt.